Historik

Staberg har en lång och skiftande historia bakom sig. Det finns ingen som vet exakt när den här platsen först bebyggdes, men med tanke på det fina läget får man nog anta att det skedde ganska tidigt, snarare före än efter år 0.

Namnet gavs först åt berget intill gården (av "stadhberg", som kan betyda antingen "berget vid boplatsen" eller "berget vid båtplatsen"). Den äldsta bosättningen låg nog knappa hundratalet meter öster om den nuvarande, borta i skogsbrynet där man än idag kan se resterna av en gammal jordkällare.

Stierna-tiden

Det första skriftliga beläggen härrör från början av 1500-talet, då bergsmannen Hans Markvardsson Stierna ärvde gården av sin far Markvard Olofsson Stierna (d.ä.). Denne Markvard var så vitt vi vet den förste i den bemärkta Stierna-ätten som verkligen bott i Kniva. Han var bergsman, bodde på Storgården mitt i byn och ägde praktiskt taget hela Kniva. Den berömde, Knivafödde skalden Georg Stiernhielm ("den svenska skaldekonstens fader") var hans sonsons sonson.

Hans Markvardsson dog barnlös 1534 eller 1539, och därefter ägdes gården, helt eller delvis, av flera olika medlemmar av Stierna-ätten. En måg till Markvards son Olof byggde gårdens första hytta på 1540-talet. Även kronan ägde delar liksom även privata fordringsägare av och till (en av dem gick under det uppseendeväckande namnet Jöns Horkarl!). I det stora hela var dock gården Stierna-ägd fram till 1648, då Per Göransson, sonson till Stiernhielms faster Kerstin fick ge upp och lämna gården i pant för en skuld på 13,5 ton råkoppar.

Det finns en, måhända påhittad, historia som handlar om antingen Per Göransson eller hans far, Göran Persson. Det var så att drottning Kristina var på besök i Falun. Året var 1640, -42 eller -48, och hon råkade få höra talas om att det ute på Staberg fanns en mäkta stor fruntimmerskarl, känd i hela Kopparbergslagen för sin hand med kvinnorna. Hon blev intresserad och ville göra hans bekantskap, så hon for ut dit och tillbringade natten där. Som tack för trevligt sällskap skänkte drottningen den vackra gyllenläderstapeten, som ända in mot 1800-talets slut klädde väggarna i mangårdsbyggnadens sal, till sin värd.

Nauclérs tid

Per Göranssons fordringsägare var en ökänd "lånehaj" från Stockholm, Friedrich Wode, som nu bodde i Falun och periodvis ägde åtskilliga gårdar i trakten av Kopparberget. Redan nu var gården svårt förfallen. I en husesyn år 1665 används ord som "gammalt", "taklös", "nedruttnad", "murken", "förfallen". Synemännen betygade att om inte husen i tid reparerades skulle de i grunden fördärvas. Denna husesyn ger oss bilden av en gammaldags, oregelbunden och illa medfaren gård, helt olik den moderna karolinska mönsteranläggning som senare byggdes upp.

Efter ytterligare ett par ägarbyten var det så dags för den förste ur familjen Nauclér att tillträda som ägare. Det var bergsmannen och tillika "markscheidern över rikets bergslager" (lantmätare) Olof Simonsson Nauclérus, som år 1671 köpte Stabergs gård för 1700 daler av den senaste ägaren Johan Thomasson Funck, som var bergmästare i Garpenberg.

Olof Nauclér blev kvar på Staberg till sin död 1706. Han hade för övrigt också Stierna-anknytning, genom att hans fru Ebba Lohrman var syster-dotter-dotter till den ovannämnde Per Göransson. Under hans tid börjar gården byggas om; från den förfallna medeltidsgård den varit till en modern anläggning helt enligt tidens krav. Nauclér var ju en välbeställd man och hade råd att kosta på både byggnader och ägor det som behövdes. Han övertog så småningom också delar av den närbelägna gården Rasberg, främst genom att låna ut pengar med Rasbergs ägor som pant.

När Olof avled var nog Staberg redan i mycket gott stånd, men sonen Gerhard Nauclér, som övertog gården efter faderns död, höll den nog inte i skick så som han borde ha gjort. Enligt bouppteckningen från år 1745 var åtminstone husen i ganska dåligt skick.

Efter Gerhards död år 1743 ägde hans dödsbo gården fram till 1752, när brorsonen Olof Nauclér övertog den (han kan ha bott där redan från och med 1743, men uppgifterna går isär). Efter vad man kan se i bevarat material var det han som färdigställde trädgården, även om delar av den kan ha anlagts redan vid 1600-talets mitt. Han var en mycket driftig man, som i stort sett ensam drev två av de kvarvarande hyttorna i Kniva och nybyggde både kvarn, tegelbruk och såg.

Olof Nauclér var ofta inblandad i stridigheter om mark och skog i Knivatrakten, men tycks ha varit en man som hellre sökte förlikning i godo än strid på kniven. Dock var det han ensam som ryckte upp Staberg (vars ägor nu omfattade även hela Rasberg) till positionen som den största och mest välmående gården i Knivadalen under senare hälften av 1700-talet, kanske undantaget Räfsarvet (nuvarande Marieberg) längre upp i byn. Tyvärr finns inget porträtt bevarat, men en samtida iakttagare beskriver honom som en man med "et owanligt långt och hederligt skägg".

Förfallets tid

Efter Olofs död år 1782 stod änkan Margareta Lundström som ägare till sin död år 1820, då Staberg köptes av handelsbolaget Forssbeck & Kiellman (för 12025 riksdaler banco), men då var nog gården inte längre i samma fina skick som när Olof Nauclér regerade. Sedan fortsatte gården att förfalla, långsamt men säkert, och användes nu som arbetarebostad.

År 1840 uppfördes Stabergs herrgård på höjden söder om Gamla Staberg, och nu flyttades all ägaromsorg över dit. Den gamla gården användes som bostad för tjänstefolket och fick väl förfalla bäst den ville, men trädgården sköttes nog mönstergillt även nu. Den låg ju direkt i blickfånget för "patronerna" på herrgården. När Hugo Steffen år 1894, kanske som bulvan för Siljans Kol AB, där han var flottningschef, köpte in Staberg, försvann raskt all avverkningsduglig skog och gårdens värde minskade ytterligare. Nu skars också den vackra gyllenläderstapeten i bergsmanssalen ner för att bli stolsbeklädnad på herrgården Stjärnsund. En av flyglarna användes som symaskinsfabrik, senare mejeri, och den andra fick en vägg söndersågad för att släppa in en traktor! Östra flygeln användes under en period som hönshus.

Hembygdsföreningen tar över

År 1930, slutligen, skänktes Staberg av dåvarande ägaren J.H. Munktells Pappersfabrik AB (senare Grycksbo Pappersbruk) till den då nybildade Vika-Hosjö Hembygdsförening. Men tillkallade experter som synade gården efter övertagandet gav inget hopp för dess överlevnad. Förfallet hade gått för långt och det föreslogs att man skulle mäta upp och fotografera husen och sedan riva dem. Dörrar och fönster var trasiga och i stort sett allt "innanmäte" försvunnet. En väldig, vildvuxen syrenhäck dolde den murkna ruinen för nyfikna blickar.

Men genom ett enormt arbete av såväl organisationer som enskilda kunde gården trots allt räddas och återställas till sitt forna skick. Nu hyrs tre av de gamla husen ut som privatbostäder vilket ger oss en levande gård i stället för ett "förstenat" minnesmärke. Det är vår förhoppning att bygden får behålla denna unika klenod för all framtid. Sedan den vackra barockträdgården nu också återställts och gården fått café och restaurang, önskar vi inom hembygdsföreningen att ännu fler människor hittar hit för att se, njuta och lära.

Klicka här för en förteckning över Stabergs ägare.

Källa: Willy Olausson