Bygden

Knivas tidigaste historia

Exakt när Kniva blev isfritt vet vi inte, men det bör ha skett ungefär 6500 år före 0. När isen smälte steg vattnet, och eftersom landet också var nedpressat av isens tyngd var havsytans nivå på den tiden, här i trakten av Runn, omkring 200 meter över den nuvarande. Vattnet stod ett tag så högt att Stabergs Klack var ett grund 13 meter under ytan, och det enda som då syntes av det nuvarande Kniva var ett par tre små kobbar som numera är de högsta punkterna på Mariebergsberget. Geologerna anser att Kniva blev beboeligt runt 5000 före 0. Då befinner vi oss vid slutet av äldre stenåldern.

Sten- och bronsålder

Omkring år 4000 före 0 berördes landskapet Dalarna bara av en havsvik som slutade ungefär 5 mil söder om Torsång. Vid den viken fanns en ganska stor bosättning, och även i Torsång fanns boplatser vid ungefär denna tid.

Ett eller fler stenåldersfynd ska ha gjorts på en åker öster om Hyttbacken norr om Stora Skepptjärn i Kniva. Några andra fynd från Kniva finns inte, men däremot flera från södra delen av Vika socken, bl. a. stenyxor, pilspetsar och vid Fernviken även fångstgropar.

Järnålder

Troligen är Gammelgården den allra äldsta fasta bosättningen i Kniva och möjligen den äldsta norr om Vika (alltså vid Runn och sjösystemen norrut mot Enviken-Hälsingland). Här finns heller inga bevis, men begrunda Gammelgårdens läge: nära åmynningen vid en stor sjö tillhörande vattenleden norröver mot Hälsingland, omgiven av goda åkerjordar och synnerligen vidsträckta och viltrika skogar åt öster och norr; med mängder av fiskrika småsjöar på nära avstånd.

Med stor sannolikhet förekom järnhantering här omkring år 600-500 före 0, vi vet att myrmalmssmältning förekom i Vika bara några kilometer därifrån. Så nära som i Kivnäbben, tre kilometer söderut, har man funnit rester efter "lågteknisk järnslagg".

Kopparbearbetning och hyttdrift

Det är nog mer än troligt att det var myrjärnsmän som upptäckte kopparfyndigheten vid Falun. Man vet att gruvan var i bruk senast år 667. Redan nu kan bönder från bland annat Kniva ha börjat bryta malm, forsla hem den och rosta och smälta den hemma, i de redan befintliga myrjärnsugnarna. "Industriell" kopparproduktion kom igång när vattenhjulet togs i bruk, vilket troligen skedde i mitten av 1200-talet eller något tidigare. Då behövdes ju vattenkraft, och då tog bergsmännen i anspråk alla tillgängliga vattendrag runt Kopparberget, bland dem Kniva-ån.

Historisk tid - de första kända Knivaborna

Sedan måste vi hoppa lite framåt i tiden för att komma in på någorlunda säker historisk mark. Beläggen är inte många, men några finns det i alla fall.

Det tidigaste säkra omnämnandet av någon Knivabo man hittills funnit är från år 1401, i en akt där en Bengt Diäkn i Kniva finns nämnd bland vittnena.

Bengt Diäkns förnamn är intressant, eftersom vi år 1461 finner bergsfogden Erik Bengtsson skriven på Gammelgården, åtminstone som ägare (han bodde nog på Utanhed i Vika). Det är troligt att Erik är son eller kanske sonson till Bengt Diäkn. Tyvärr finns inte heller här några bevis, men eftersom Erik Bengtssons far måste ha hetat Bengt, och vi har en Bengt på Gammelgården vid rätt tidpunkt, är det ändå en möjlighet.

Vid 1400-talets mitt och därefter fanns bara tre jordägare av någon betydelse i byn: Erik Bengtsson på Gammelgården, Jeppe Hansson på Rasberg och så Olof Nilsson Stierna, som ägde i stort sett allt annat.

Erik Bengtsson ägde Gammelgården åtminstone åren 1461-1478. Han hade två mågar: Markvard Olofsson Stierna och Ulf Carlsson. Efter Eriks död ägde Ulf Carlsson en gård i Gammelgården och inget mer i Kniva. Markvard Olofsson, däremot, ägde i stort sett hela Kniva.

Det var tyska bergsmän som med vattenhjulets hjälp ryckte upp den primitiva bergshanteringen till industriell nivå. Flera av dem var vad vi i dag skulle kalla ingenjörer och likställda. De bodde säkert inte i de små simpla skjulen vid gruvan där de flesta gruvdrängarna fick bo utan hade säkert ekonomiska möjligheter att ordna det bättre för sig.

Det finns många ortsnamn som slutar på -arvet i Falutrakten, troligen var det så att många av -arvetgårdarna grundlades av en tysk. I Kniva har vi Diskarvet, som kan komma av "Discher": snickare; eller av det troligen forntyska mansnamnet Diske. Dessutom Koparvet, som kommer av det säkert tyska mansnamnet Kope.Det är nog ingen stor överdrift att säga att Kniva, med undantag för de urgamla gårdarna Gammelgården, Staberg, Rasberg och Hagen, befolkades av tyskar och annat gruvfolk på tolv- och trettonhundratalen.

Industriepoken

Nu började den industriella epoken i Kniva, en epok som varade ända in på 1900-talet. Det har funnits minst sju kopparhyttor, en kopparsmedja, glasbruk, gjuteri, träullsfabrik, flera sågverk, tullkvarnar, krutkvarn, bageri och tegelbruk i den lilla byn. Affärer har det också funnits flera. Skola fanns mellan 1794 och 1938. Även hyrstall, krog, kafé, pensionat, barnhem och sjukhem fanns under skilda perioder.

Skogen spelade också en stor roll i byns historia. Kolningen var viktig här, liksom i alla socknar runt Kopparberget. Mot 1800-talets slut köptes nästan alla de gamla bergfrälseskogarna upp av skogsföretag och plundrades på allt timmer.

Lantbruket

Redan långt före år 0 började nog de första bönderna odla mark här i byn. De första åkrarna var nog de som än idag odlas strax öster och söder om Stiernhielmsstenen, samt täkterna sydöst om Gamla Stabergs gård. Under århundradena bröts ny mark längs Knivaån, från Storgården och vidare österut mot Svartskär.

Några riktigt stora gårdar fanns inte i byn förrän mot 1800-talets slut, då Staberg och framförallt Marieberg utökade sina ägor genom dikning och markköp. Marieberg var en mycket stor och rik gård ända in på 1940-talet.

Nutid

Efter 1950 började byn dö mer och mer. Gårdar lades ner, småindustrier, kvarnar och sågar upphörde, affären stängde och husen stod tomma. Runt 1970 började folk flytta ut hit igen, men nu var det villor som byggdes, och byn förvandlades till det den är idag: en förort till Falun, med villabebyggelse men knappt någon industriell eller annan verksamhet. Turismen har fått ökad betydelse i och med upprustningen av Gamla Staberg.

Källa: Willy Olausson